Idag var jag en kämpe, men ändå känner jag mig så svag!

Men jag ler.. Så ingen ser.. Den smärtan som sker och som jag vänligt men bestämt undanber ! 

Tyvärr lyssnar den inte. Jag var på skolavslutning med mina barn idag, och jag klarar verkligen inte av folk :( faaaaaan säger jag bara. Men men jag sydde på mitt leende och led i tystnad. Som vanligt! Jag försökte fokusera på stunden och tänkte att snart sitter jag inte här, tänk på när du sitter i bilen och är fri från detta obehag. Då känner du inte det obekväma med detta. Jag har så svårt för det sociala, mycket efter utbrändheten. Men iallafall så smilade jag och lurade mig att jag var bekväm. Och vet ni ,jag blev glad och var glad under stunden, inte en tanke så jättemycket på ångesten, blev någorlunda avslappnad ,men så hemma sen i lugna vrån då small det till med råge. Jag får liksom panik, inre panik. Jag blir motoriskt orolig och verbalt utåtagerande, liksom måste skrika för att jag har panik. Bara att barna pratar med mig, känner jag att jag inte får luftrum nog att tänka på denna panik ifred. Jätte kusligt. Visst kände jag obehag bland allt folk, för här är så mycket grupperingar, men jag lurade mig som sagt och härdade ut :) jag gav mig själv ett leende och vet ni det var helt gratis :) keep it up !