Fortsättning..

Mitt hjärta brinner bara jag tänker på allt jag utsatt mina döttrar för. Allt våld och destruktivitet de fått se, det är inget jag valde att ge dem. Eller nja på ett vis, jag kan ju inte skylla ifrån mig, men jag visste väl inte bättre just då. Mest så gick det bara troll i allt, livet skötte sig själv som en karusell i ett ekorrhjul. Mitt upp i allt våld med skitstöveln, så genomgick jag ju även utredning på min äldsta dotter. Jag visste såväl att nåt var fel. Bland annat hade hon stora problem med att bli torr, särskilt på natten. Men tillslut blev hon torr på dagen, natten var hopplöst. Försökte med allt, alla hjälpmedel och manuella knep som fanns. Tålamod gav vi det med. Men tillslut fick hon blöjor på recept, ända till hon var sju år. Sen var det engångsdrag som gällde, fortfarande är efter 14 år. Ni ska bara veta vad jag fick tvätta, varje morgon, sängkläder och lakan. Jag var tvungen att ha flera uppsättningar kuddar och täcken. Varje morgon före jobb. Iallafall under tidens våld hade jag på ett sätt och vis lyckats slå mig fri från deras pappa, men han fanns kvar på sidan av som ett jättekonstigt vakuum, vi var on och off hela tiden och han var reserv till att ta hand om mina barn. När han ville vill säga. Men så blev det lite mer bestämt att vi skulle ha två skilda boenden, två skilda liv. Han tog barnen på sina villkor, jag hade tur om han kunde ta dom på kvällar när jag jobbade. Hann kom lite som han ville, jag lät inte släppa taget, för jag var rädd. Inte att jag hade känslor, nejj jag var rädd och jag trodde på allt det där om att vara en häxa. Hur skulle jag klara mig? Jag har alltid varit självständig, men nu var jag helt paralyserad. Så fick barna uppleva ett liv med honom som jag absolut aldrig skulle ha gått med på från första början. Jag visste väl inte allt, men mycket och tycärr hade vi delad vårdnad så inte mycket jag kunde göra, mer än att bråka. Bråka var jag så trött på, jag var dränerad. Så jag försökte i all kaos upprätthålla en sorts trygghet för dom, gjorde mitt bästa. Jag ställde mig på en lägenhet så att de kunde ha ett rum att sova i när de var hos honom, istället för på nån missbrukares soffa. Eller i en bil medan de drack öl och körde runt. Jag var så naiv och jag var så rädd. Så svag. Jag bara försökte överleva och få mina barn att överleva, dag för dag. Jag började lite smått att kolla runt på nätdejting, och träffade 4 killar som jag hade kontakt med, varav en gick på dejt med och umgicks med fram tills jag förstod vad han var ute efter. Bye bye! En annan en enda dejt och aldrig mer, han var för tråkig, för ung, för intetsägande. 2 kvarstod, som jag behöll mail och sms kontakt med, en av dessa fick jag upp intresse extra starkt för. Den andra kände jag var för gammal och för allvarlig för mig, just då. Jag var för trasig för att bli intresserad av en så högutbildad och samlad karl. Nu idag förstår jag inte alls hur jag tänkte, jag har kontakt med honom på facebook och han har idag fru och två barn, han fick också kärlek tillslut. Iallafall den sista killen kvar, var ju också egentligen en samlad karl, men inte för allvarlig för mig, han var mer en Svensson med två småbarn och nåt med honom tilltalade mig! Han var så spännande och vi pratade lännge om att dejta. Så slog djävulen till igen, vi skulle visst försöka flytta ihop igen, jag och denna idiot. So be it. Jag kapade kontakten med denna särskilda kärlek av respekt för att försöka rädda familjen. Blä. Men jag kunde verkligen inte släppa honom, varenda dag tänkte jag på honom. Jag skulle ha ett liv med honom, så var det bara. Så det blev jju inte så jättebra mellan mig och barnens pappa, jag ville ju inte ens vara med honom, jag var det enbart för mina barns trygghets skull. Tänk er  själva, de hade nästan dött i en bilolycka pga hans vårdslöshet, kört påverkad med dom och voltat. Bara det. Så jag var rädd, så rädd. Vilsen liksom. Men så ville jag flytta från huset vi hyrde och med det blev det inte att han flyttade med, fast vi ändå var ihop. Han kom på helger. Det blev mer och mer min lägenhet och jag återupptog kontakten med min mystiska kärlek. Våldet med idioten kom som ett brev på posten, och det blev verkligen värre än värst, nu blev barnen indragna och polisen! Hur skulle jag dra mig ur detta? Jag visste inte, tills en kvälll jag fick nog. Jag hade fått nog mycket mod och överlevnadskrafter till att be denna karl dra åt h-vete! Morgonen därpå var den morgonen som denna vägg då jag ringde 1177 kom.. det som avslutar mitt tidigare inlägg. Jag vet inte om jag knytit ihop säcken nog för att ge er en kort version som ni ens förstår, men jag känner att det får duga. 

Fortsättning följer..